Rinnande näsa och feber

Det borde inte vara tillåtet för små barn att vara sjuka. Skrutten är sjuk nu för första gången. Han har 39.7 graders feber och jag är så orolig. Jag ger honom vatten och baddar hans panna mellan snortorkning, blöjbyten och upptorkning av spyor. Det är så synd om honom, tänk om jag kunde ta hans plats. I natt var han så varm att man nästan brände sig på honom. Han har fått alvedon och mår mycket bättre så länge den verkar. Han t.o.m. leker och skrattar så jag är vid gott mod. Men just nu känns det inte riktigt bra. Bli frisk snart min älskling!

Innan alvedon

Efter alvedon

I väntans tider

Jag har redan hunnit äta frukost, läst tidningen, tvättat kläder, vikt i hop de kläder som var i torktumlaren, plockat in disk, gosat med katten, kollat min facebook, städat på diskbänken, fixat med räkningar, skrivit ett blogginlägg -så snälla skrutten du kan väl vakna nu!

Det-är-väldigt-synd-om-mig-just-nu-minen

Skrutten är så gullig. Han har kommit på hur han ska göra för att få som han vill. Att skrika och gråta är ju alla bebisars sätt att tala om något ända från det att de föds. Men i början gör ju inte bebisarna det medvetet utan det är ju för deras överlevnad, de säger till när de är hungriga eller trötta eller varma osv...

Nu har skrutten börjat att testa oss. Han provar ibland med att låtsasgråta och ibland gör han sin gulliga min och skrattar. Och fast jag vet att han manipulerar mig så kan jag inte låta bli att ge efter för hans vilja. När vi säger "aj, aj," till honom så försöker han med att ge oss sin gulliga min och sen provar han igen. Han har också sin det-är-väldigt-synd-om-mig-just-nu-min. Den är min favorit. Då är han så söt att jag vill äta upp honom.

Att skiljas är att dö en smula

I morgon är det dags. Skrutten vet inget. Vi har inte diskuterat det på riktigt än. Jag ska nämligen lämna honom i morgon. I flera timmar... Han ska vara hemma med sin pappa och busa medan jag ska bli en arbetande mamma. Jag har valt att inte tänka för mycket på den kommande dagen men nu är den så nära att jag inte kan låta bli. Hur kommer det att gå? Skrutten kommer att ha jättekul och må hur bra som helst, men hur ska det gå för mig?

Min älskade skrutt jag vill vara med dig jämt och för alltid!

En bekännelse

Vi brukar gå på träffar med vår föräldragrupp med några månaders mellanrum. Sex familjer är det i vår grupp. Vi sitter i ett rum, lyssnar på några som pratar och sen går vi hem. Mer än så är det inte. Egentligen ganska meningslöst.

I går tex handlade det om att börja ge smakportioner. Skrutten fick sin första smakportion för nästan fyra månader sen och har ätit vanlig mat fullt ut i en månad nu. Så tipset om mosad potatis med en smörklick i kom lite sent för vår del. Dessutom fick vi se en film där de visade hur man kokar potatisen... Vad tror barnavården om oss vuxna människor?

Distriktsköterskan frågade oss hur det hade gått när vi introducerade vanlig mat för skrutten.

-Det gick jättebra på en gång, sa jag.

-Jasså, bebisar brukar ha svårt att inte spotta ut maten först innan de kommer på hur man ska göra med tungan, svarade hon.

-Nej, han bara gapade och svalde, vi har haft tur, han verkar älska mat.

Detta var en lögn. Visst älskar han mat men i början var det lite kladdigt...

Semesterns sista tripp

Vi har varit på Ålandskryssning hela familjen. Och vårt underbarn har varit en riktig solstråle hela resan! Han har charmat så många damer som den Don Juan han verkar vara. Jag var lite orolig innan vi åkte, tänkte på hur det skulle gå med hans mat och om han skulle kunna sova. Tydligen helt i onödan. Vi har haft sååå mysigt. Och jag tror skrutten haft det allra roligast. Tänk vad mycket för honom att titta på. Och så många att prata med. Det var helt toppen och inte ett dugg krångligt.


Vem kunde ana att Ålandskryssing var idealiskt för en familj med en bebis...

Mot Stockholm

Musikaliska talanger?

Hem ljuva livsfarliga hem

Tänk vad mycket farliga saker det finns i hemmet! Jag är orolig hela tiden nu. Läste att flera tusen bebisar måste uppsöka akuten efter skador i hemmet.

Vassa kanter att slå huvudet i, eller min största rädsla, att kanten slår hål på tinningen och han tvärdör. Den rädslan är från någon film jag såg när jag var liten. Nu när jag tänker efter känns det inte rimligt att man tvärdör för att man slår hål på tinningen... Eller?

Saker som inte bör hamna i munnen, han kan bli förgiftad alternativt kvävas. Hur är det med kattmat -är det direkt olämpligt att äta?

Dukar man kan dra i så det trillar grejer i golvet eller krossar hans ben så han aldrig kommer att kunna gå eller ännu värre hamnar i huvudet på honom. När växer den där fontanellen ihop egentligen?

Utstickande skruvhuvuden som är vassa och kan göra djupa skärsår i hans gulliga mulliga ben. Måste köpa hem nån sårengöring och Bamseplåster. Eller Star Wars är det kanske nu?

Lådor att dra ut och stänga med fingrar emellan. Jag ryser när jag tänker på det. Har nämligen lyckats med det nån gång själv och våra lådor har en väldig fart. De skulle knipsa av hans finger. Hur var det nu, skulle man lägga fingret i munnen eller i armhålan tills det sys fast igen?

Till detta kommer alla uppenbara faror som bränna sig på spisen, trilla nedför trappen, få tag på min kaffekopp och hälla över sig, peta i elurtagen eller trilla ner från skötbordet eller matstolen.

Herregud hur ska detta gå...

Bara möjligheter

Saker man fortfarande kan göra när man har en bebis:

Skaffa nya hobbies (blogga tex)
Ha ett hett sexliv (tack Maskinen -Danny 2times)
Komma i tid (nästan) till söndagsmiddagar
Umgås med sin älskade över en superb middag och vin
Gå utan bh
Åka på sommarsemester (många timmar i bil)
Lyssna på sin favoritmusik sjunga med och göra coola moves (nu med en leende publik)
Sova tillräckligt (faktiskt)
Strunta i att dammsuga (ett krälande barn har en förvånandsvärd uppsugande effekt)
Följa sin favoritserie på tv (inspelningsbar digitalbox)

Poolpojke

Uppvaknande

Lite smärtsamt är det. Kanske inte helt överraskande men ändå smärtsamt. Att behöva erkänna det för sig själv och för resten av världen (hmm, för er tre som läser min blogg.) Mitt liv är inte särskilt spännande. Att försöka hitta något av värde till dessa inlägg får mig att rannsaka mig själv. Jag går med blogglasögonen på så mycket att jag fått solränder men ingenting känns tillräckligt tungt och viktigt att det bör ta plats på detta fenomen internet. Hur var det nu, skulle man se det lilla i det stora eller det stora i det lilla?

Det är uppenbart, mitt liv är inte det allra mest fartfyllda här i världen.

Men ändå så underbart och helt perfekt för mig!

Sommarnöjen

Idag har vi varit ute hela dagen. Jag har målat och skrutten har lekt med sin pappa. Skrutten blir nog fotbollsspelare. Han har sparkat runt bollen på hela gräsmattan och skrattat så högt. Fotboll är kul.

Det finns en första gången för allt

Idag kan vi fira. Mio sov för första gången en hel natt! Från 20.00 till 07.00 utan av väcka varken hans pappa eller mig. Det känns otroligt, för första gången på över sju månader fick jag sova utan att han väckte mig. Hoppas det blir en andra och tredje gång snart nog...

Morgonstund har guld i mun

Jag vet inte vem av oss som är lyckligast just nu, jag eller skrutten. Det är helt otroligt vilket humör han har haft de sista dagarna. Att vakna av en bebis som ligger i sin spjälsäng och skrattar högt åt något som för mig är obegripligt. Kan vara sina fötter, kan vara skuggorna från spjälorna, kan vara sin snuttefilt eller så är han helt överlycklig över att det äntligen är en ny dag på gång. Jag älskar att gå fram till hans säng och titta lite i smyg innan jag ger mig till känna för att sen få ögonkontakt och han avfyrar det bredaste leendet i världshistorien.

Att se hans glädje får mitt hjärta nästan att spricka av lycka!

Nästa Vince Clark?

Jag lär mig nya saker hela tiden i detta med att vara förälder. En av de senare ahaupplevelserna jag fått är att man tydligen ska jämföra sitt barn med andra kända och okända bebisar.

Vi bodde på camping nyligen och på lekplatsen träffade Skrutten andra barn. Vilket innebar att jag träffade andra föräldrar. Jättekul tycker säkert många, rätt ointressant tycker jag... Tänkte berätta om två av mötena.

Skrutten sitter och gungar och spanar lite på en tjej i hans ålder, detta inbjuder föräldrarna att komma fram till oss. Så kommer det som visat sig vara standardfråga nr 1:

- Hur gammal är han?

- Snart 7 månader, svarar jag.

- Ja, vi trodde nåt sånt, säger den jämförelsesugna mamman.

Vem är du att tro något om mitt barn vill jag svara men vet att man enligt etiketten ska verka intresserad av deras barn (vilket osociala jag egentligen inte är) så jag ställer den naturliga följdfrågan:

-Hur gammal är eran tjej då?

-8 månader, svarar hon som att det är lite bättre än 7 månader.

Efter att ha insinuerat att min bebis är tjock så kommer nästa uppenbara vi-vill-visa-att-vår-bebis-är-lite-bättre-än-er-fråga. Visserligen sagd mer som ett påstående än en fråga.

-Har han inga tänder?

Bläää!, tänker jag och låtsas som att jag inte hör och tar min felfria son därifrån.

Nästa möte var på väg från lekparken. Vi möter att föräldrapar och deras dotter som är lite äldre en lillskrutten.

- Vilken synthfrisyr! utbrister pappan och menar skruttens frilla. Nu är det visserligen en synthfrisyr med kort på huvudet och en lång lugg som hänger ner i ögonen så pappans kommentar var ju inte så konstig. Hans nästa kommentar är:

-Har ni aldrig klippt honom?

Va!? Klipper man bebisar? Ska inte de vara lite gulligt oklippta? Och behöver man låta som att det är ett stort brott att inte ha tagit sin lilla gullunge till frisören? Nej, vi har inte klippt honom. När han nu har lite hår verkar det konstigt att klippa bort det...

Så ser ni mig och skrutten i en lekpark låt oss vara. Känner ni att ni absolut måste komma fram och prata så gör det, men snälla, jämför inte våra bebisar, de är faktiskt egna individer och helt perfekta båda två precis som de är.

Min vackra skrutt

Man kan undra vad som döljer sig bakom dessa de allra blåaste ögon man kan tänka sig. Vad som döljer sig bakom hans rosenröda läppar är därimot ingen hemlighet. Jag kan meddela att sedan några dagar tillbaka tittar det fram två små tänder...